minadagligabekymmer

har en tjock klump i halsen.
jag har känt dig för kort tid för att få möjligheten att säga hejdå på rätt sätt.
jag kommer efter.. det kan ingen ta ifrån mig.

tar med en cappu och sätter mig brevid dig och pratar lite.. såsom inget har hänt.



torsdagen kommer att bli jobbig, även om jag inte är där, det kommer att kännas..
begravning ska vara som ett sorts avslut, nått som gör att man verkligen verkligen förstår att det är verklighet.
Så jag antar väl att jag har tur, tur som inte behöver ta in denna verklighet.. jag behöver inte säga hejdå..
du kommer alltid finnas här endå, jag hör fortfarande din röst, klart och tydligt. Sålänge jag har mina minnen så dör du aldrig. Jag har lite svårt att förstå.. du var ju en del av min vardag.
Människor dör.. kända och okända. Men dom som man inte väntat skulle dö, har man svårt att förstå har dött.
vet att det inte ligger nån logik i detta.. men jag vet inte hur jag ska förklara..

..även om du vandrar i dödsskuggans dal, frukta intet ont. Ty vi är med dig ,vareviga dag.